tankar

Ibland undrar jag,
hur länge jag kommer orka
hur länge jag kommer stå ut
med all denna skit. Jag säger inte att det är synd om mig, jag säger inte att ni ska visa att ni finns. Jag måste bara få det här ur mig. För det känns som ingen lyssnar, som ingen bryr sig fast jag vet att personer gör de. Jag stänger mina ögon och när jag inget ser känner jag glädje, men ändå rädsla
att personer som står mig nära, som är säkra kort ska plötsligt svikta och svika. Att min framtid som jag satsar så grymt mycket på ska rasa ner, att jag inte når de jag behöver göra. Man måste kämpa för allting helt plötsligt. Jag gräver ner mig i saker jag inte borde gräva ner mig i. Jag känner mig svag, "jag som skulle stå när alla andra föll". Tjejen försvinner ibland helt plöstligt och kommer tillbaka helt plötsligt ibland.

Det börjar bli för mycket, kommer jag verkligen klara det här?

Dagens låt
Pink - Nobody Knows

kisses / S